Norrland, du bitterljuva vemodiga...

Fika utomhus med mammas hembakade bröd.

Vi befinner oss nu i Norrland, närmare bestämt utanför Vännäs, Umeå. Oj, vad jag är ambivalent till Norrland. Jag har tillbringat min barndoms somrar här, riktigt på landsbygden och vi var fria som fåglar. Mina kusiner fanns på torpet en kort bit  ifrån och vi drog omkring,  upptäckte och visste det mesta om området som var värt att veta. Det fanns kor,  hästar och får i hagarna. I tidiga tonåren hittade vi en banvaktarstuga som var övergiven och den var ett tillhåll för oss i flera år.

 Nu försvinner de boende från husen en efter en. Några gamlingar sitter kvar i sina hus och en mjölkbonde stretar på. Jag hörde att bonden håller på att starta ysteri. Ja, de behöver vara uppfinningsrika här för att överleva.

Jag undrar vad det är som gör att jag känner sådant vemod inför Norrland. Kanske är det den svunna barndomen eller den utdöende bygden. Bidragande orsak är ju också väderleken. Jag tycker ofta att vi sitter och väntar på fint väder som skjuts upp dag efter dag. I år hade de värmebölja, varmast i Europa, i maj. Nu blåser det och är ganska molnigt. Vi har suttit ute och fikat en gång sedan vi kom för tre dagar sedan.

Det gödslas inte heller med aktiviteter här. Lilla gossen spelar krocket dagarna i ända och vi går i pass för att spela med honom. Man får inte ha för höga krav på aktiviteter utan låta lugnet landa inom en. Egentligen är det väl bra för en rastlös själ som jag att ta dagen som den kommer och gå ned i varv. Löpträning går det ju förstås att ägna sig åt när andan faller på och det får den göra var och varannan dag. Eller så kan man vandra på Drakryggen, en ås efter inlandsisen. När jag väl är här gillar jag ju det så mycket.

Krocket spelar vi bara här.

Vandring på Drakryggen