Hopp om livet!

Det var dags för långpass igen och nu något längre. Klart att jag kände mig aningen stressad efter förra veckans katastroflöpning. Jag har haft en fin löparvecka där jag fått kontakt med benen igen. De var ju hlelt lut vid förra veckans långpass. En skön distanslöpning i onsdagskväll och jag verkligen njöt av löpningen.

Nu har jag klarat 30 km, förvånansvärt pigga ben! Så hilmla glad över detta! Back on track! Jag har också gjort en besiktning hos en naprapat som ordinerade lite mer stretch till baksida lår. Annars allt ok! Skönt! Är ju lite öm i baken men inte farligt.

Mår också bättre generellt sett. Jag har förmodligen länge gått med en nedstämdhet (dystymi) som tagit oerhört mycket kraft och framför allt lust från mig. Var och gjorde utredning som jag skrev om tidigare, och då tyckte de att jag skulle prova antidepressiv medicin. Det har verkligen blivit bättre, så skönt att må bättre. Nu undrar jag ju förstås hur länge jag ska ta medicinen. Ingen har sagt något men jag får väl fråga vid nästa kontakt. Nu har jag tusen idéer om allt möjligt det är bara svårt att få tiden att räcka till. Jag älskat ju detta att sprudla av idéer och lust.

Nu blir det fotboll med yngsta och vila i helgen. Möjligen ett besök på en tygaffär, Tygverket.. Har sett en klänning jag vill ha. Den var uppsydd av den butiken i ett tyg som de säljer.

Totalkraschad löpning

Jag vet inte varför men jag var mycket motsträvig till att ge mig ut på ett långpass idag. Låg längre i sängen än planerat, kände ingen lust. Efter lite morgonritualer så bestämde jag mig ändå för att ge mig iväg. Det är ju för jössenamn finväder ute! Jag valde en fin runda utmed Mälaren men egentligen är den alldeles för kuperad men det brukar ju gå ändå. Idag gick det inte. Efter ungefär 2 mil var benen slut.Det hade inte varit några kämpiga mil utan i behagligt tempo, ändå hände det.  Det gjorde ont att springa. Jag var inte trött för övrigt, bara i benen. Jag fick gå. Flera gånger fick jag gå. När jag försökte springa så blev det små steg och jag ville stanna för att vila och gå. Vad nedrans beror det här på?! Jag sprang lika långt förra veckan utan bekymmer. Det här var verkligen inte roligt. Har jag vilat för lite? Något skit i kroppen? Slarvat med maten under ledigheten? Fel på pannbenet? Nedrans snöpligt var det och oerhört irriterande.

Interstellar

Äldsta sonen och jag kollar på Interstellar. Riktigt bra men lite rörig för mig ibland. Sonen har full kontroll på dimensioner, svarta hål och tiden som fenomen. Han kunde förklara för mig när jag inte fattade.

Riktigt skönt att softa efter lång, lång löprunda. Jag är oförskämt pigg och tacksam för att jag slapp krascha efter löpningen. Nu firar vi påsk!