Marathon-debriefing eller vägen till medaljen...

När jag kom till Östermalms IP var det varmt och kvalmigt. Avslappnad stämning och skönt att kunna ta det lugnt en stund innan loppet. Jag blev nojjig över att ha glömt solskydd på armar och nacke så jag anföll några bleka finskor och tiggde solkräm. Efter det kändes det som att läget varunder kontroll. När det närmade sig att börja fundera på att gå upp till startfållan så var det dags för sista toabesöket. Tyvärr underdimensionerat med toaletter, galet lång kö. Jag ville ändå slippa starta kissnödig och stod tappert kvar i kön, sen var det bara att hasta upp till starten.

Det var en fantastisk känsla när starten gick, det var det här jag hade tränat för i ett halvt år! Jag var långt bak i min startgrupp och det var det vansinnigt trångt på banan förvånansvärt länge. Jag har sprungit en del andra lopp och hade inte förväntat mig att det skulle vara så trångt på ett Marathon. Jag fick lunka på i ett tempo långt under träningsnivå ända ned till Gamla stan. Vid en passage på Söder Mälarstrand fick man gå. Det var oerhört skönt och behagligt tempo men klart under planerad fart. Jag hade bestämt mig för att inte kryssa mig fram mellan löpare eftersom jag inte var  intresserad av att springa två maror. Det var varmt och svetten rann i strider men ganska snart försvann solen bakom moln och små fina regndroppar singlade ned.

Ut på andra varvet, fortfarande  fräscha, oberörda ben och nu väntade Djurgården. Där hade jag dålig koll på bansträckningen. Grönt och likadant överallt, synnerligen tråkigt! Det är öde, tyst och bara att nöta på. Ett fint duggregn singlade lätt ned och höll mig sval. Det var här, efter 25 kilometer, som jag också kunde känna att det började kännas av att det blev lite tyngre. Längtade till Gröna Lund då jag visste att det då snart var slut på Djurgårds-eländet. Det var skönt att få svänga ut på Strandvägen och veta att Slottet och 3 milen var inom räckhåll.

Jag hade valt bort att ta med mobil med musik och Runkeeper. Jag vill ha så lite prylar som möjligt med mig och ville ta in det som hände runt omkring. Visst hade musik kunnat dra mig lite ute på Djurgården men jag är mest van att springa utan. Jag var också lite orolig att jag skulle irritera mig på att ha något på överarmen. Det jag möjligen saknade var att hålla koll på tempot men jag valde att gå på känsla och kolla på klockorna som fanns runt banan.

När 3-milen passerades passerade jag också det längsta som jag sprungit innan. Jag hade ingen aning om hur det skulle gå och om kroppen skulle fixa det. Valde att i ett makligt tempo ta en gata i taget. Tydligt var också att kroppen hade gått in på fettförbränning och att de inlagrade kolhydraterna var slut. Jag ägande mig åt att visualisera lite träningsrundor och snömoddslöpning som jag klarat av under vintern.  Här hade jag riktigt  skaplig koll på banan vilket faktiskt underlättade mentalt. Vätska och något att äta fanns det gott om längs hela banan. Det bjöds på bananer, energibars, druvsocker, saltgurka, kaffe,cola, och förstås dryck och vatten. Jag åt och drack av allt som bjöds och drack varannan sportdryck och vatten vid vätskekontrollerna. Även här var jag osäker, skulle magen klara hela loppet? Evigt tacksam att magen fixade sportdrycken och höll sig i schack under loppet. 

Nu regnade det mer ihållande och jag var nöjd över att ha utrustat mig med keps som höll undan regnet från ansiktet och långa strumpor som höll vaderna varma. När jag sprang in på Torsgatan så längtade jag efter Odengatan som fanns inom räckhåll. Det är en fin utförslöpa där och sedan är man i princip hemma.När jag kom till Odengatan började jag fatta att det höll, att jag skulle fixa loppet, det var en häftig känsla. Inte läge att precis öka tempot det var jag för skraj för.
.
Det var en fantastisk upplevelse att komma in på Stadion och här vågade jag dra på farten och kunde känna att det fanns en hel del krafter kvar i benen. Underbart att passera mållinjen! På vägen från Stadion till Östermalms IP där man får medalj och Finisher tröja, så kom nästan tårarna.