Igår bar det iväg på långlopp! Först ett eländigt velande med kläder, in i det sista. Lång ärm? Kort ärm? Jacka? På morgonen var det regnigt men det blev ju finare framåt dagen. När solen visade sig var det ju ganska varmt till och med. Softade i lugn och ro på Östermalms IP innan jag gjorde de sista bestyren. Kortärmad tröja åkte på, långa strumpor och knäkorta byxor. Precis strax innan jag behövde langa in klädpåsen så drog ett molnparti in över Östermalm och det kändes ganska kylslaget. Alltså dressade jag om till långärmad tröja... Visade sig vara ett felaktigt beslut men det hade ju ingen avgörande betydelse. Toppade med orange kepa på huvudet.
I år som det var andra gången jag startade i Maran var jag lite mindre nervös och mindre berörd. Jag hade en känslomässig svacka innan, på IP:n då jag kände mig ganska så ensam, men det vände. Jag fick kontakt med en arbetskamrat och vi träffades också i startfållan. Efter start sprang jag på och det var trångt ganska länge men det gick ändå att hålla önskvärt tempo. Vid Kungsträdgården fanns
Marathon Mia och hejade på alla som passerade. Kul att se någon som jag känner igen även om inte hon vet vem jag är. Jag tittade efter vänner längs vägen men hittade inga, det är svårt om man inte vet var de ska stå. Missade också en som jag dessutom visste var hon skulle vara, men det var trångt med mycket folk där. Första varvet flöt på fint men det är ju andra varvet som är utmaningen. Ut på Djurgården med viss fasa. Jag hade inga positiva minnen från förra året men kunde inte heller minnas vägarna förrän vi kom in mot Gröna Lund där hopp om livet kan skönjas igen. Det är väldigt lite människor ute på Djurgården och det är inte den mest inspirerande omgivningen även om allt är grönt och fint. Nu gick ju Djurgården betydligt bättre än förra gången så det var överraskande. Pinnade vidare ut på Strandvägen och där fanns vännerna, en snabb kram och sedan vidare fastän om jag började att känna mig dödstrött. Vid slottet är 30 kilometer avverkade och det var inom räckhåll.
Första riktiga svackan kom vid Västerbron på andra varvet, det är en jobbig stegring precis innan bron också. Nu var det att ta sig uppför bron, jag behövde gå några steg i ett par omgångar innan jag kunde susa nedför och ut på Norr Mälarstrand. 7 kilometer till mål och en evighet! Norr Mälarstrand har väl aldrig känts så lång och det var väldigt lätt att stanna vid vätske- och energikontrollerna och gå alldeles för många steg. Jag stoppade i mig allt som bjöds under färden men bäst var nog CocaColan som serveras ungefär 5 kilometer från mål. Nu tog jag två muggar och stjälpte i mig. Sedan klistrades fötterna fast på asfalten vid varje steg efter all utspilld Cola som fanns på vägen. Stumma ben uppför Torsgatan, Odengatan och äntligen en utförslöpa innan Karlavägen. Nu är det nära och jag försöker pinna på men vet att allt jag "hade tillgodo" i tidsmarginal troligtvis är förbrukat. I slutet av Sturegatan står min syster och mor, helt oväntat! Så kul och ger förstås en kick! Men, så dryg sista biten in mot Stadion är. Var är öppningen? Varför ska jag springa runt nästan hela byggnaden innan jag får komma in? Sedan äntligen öppning och ett halvt varv kvarstår innan jag äntligen kom i mål!
Jag får vara nöjd med tiden även om jag innan loppet trodde att jag skulle prestera bättre. Det var några minuter snabbare än förra året och visst är jag nöjd! Det är inte ens självklart att komma i mål på en sådan här distans, allt kan hända. Det känns som att det verkligen är kroppen som styr och man får tacksamt hänga med.
Medalj delades ut och jag släntrade vidare mot Östermalms Ip, där jag i sakta mak hämtade ut mina tillhörigheter. Lite dyngsura kläder behövdes bytas ut och jacka och fleece togs på. Dags för att köa till massage, det är guld värt! Innan lite trevligt prat med andra löpare i kön. Det är något visst med människor sådana här tillfällen. Alla är lättpratade och öppna och trevligat! Massagen gjorde underverk för de stumma benen, man får ca 5 minuter men det hade varit lätt att bli liggandes kvar på bristen.
Jag såg att det fanns korv med bröd och kaffe och kanelbulle. Jag siktade in mig på korven som smakade bra. Därefter blev det också kaffe med bulle innan det var dags att ta sig hemåt. Tunnelbanan fungerade fint och jag fick sittplats. Kroppen hade lite svårt att klara färden, blev lätt åksjuk och lite blodtrycksfall. Kanske jag hade proppat i mig för mycket på kort tid. Jag var glad att klara mig till min station utan att behöva kräkas. Där väntade bilen och några minuter senare var jag hemma.
Syster bjöd på mat, pasta med champinjoner och god äppelpaj. Tyvärr så har jag ju nedrigt svårt att äta efter långa lopp så jag tog DoggyBag på maten. Den smakade utmärkt idag!
